Life feels sometimes not worth living.

Ni vet den där känslan att man inte duger till något. Att man är den som blir vald sist. Den känslan har jag väldigt ofta. Ibland känner jag mig lite som det svarta fåret för alla. Att de bara hör av sig när de behöver något. Och inte bara bland vänner utan även bland mina släktingar. Av hela min släkt, och den är rätt stor, så är det en kusin som varit och hälsat på i min lägenhet. Och jag har bott här i snart 9 månader. Folk som jag känt mycket kortare tid har varit här flera gånger och vet precis vart jag bor. Medans jag tror det är många av mina släktingar som inte ens vet vart det är jag bor. Och jag har den känslan att varför ska jag åka och hälsa på dem, när de inte kommer hit och hälsar på mig.
 
Ja, kort och gott sagt. Jag känner mig otillräcklig. Att jag inte har något att fylla någons liv med. För dagarna jag sitter ensam här i lägenheten är fler än de som det är någon här.